Killarna stortrivdes på DSBUS, det märks verkligen att sjukhuset är gjort för barn. Lekterapin var höjdpunkten, där fanns allt man kunde önska sig, t.o.m en musikstudio ifall man vill spela in en cd. En dag kom en kille till avdelningen och hämtade barnen, då var det aktiviteter för syskonen. Snacka om avlastning för oroliga föräldrar.
Elliot hade inte så mycket tid över för att leka, han hade ett fullspäckat schema med EKG, ultraljud, vägning, nål som skulle sättas, narkosbedömning skulle göras osv. Det står i Elliots journal att han har en liten mun så narkospersonalen vill alltid göra extra kontroller före sövning.
Kirurgen och Ann-Charlott hade lyckats samköra sina operationer så nu skulle man ta fötterna och bråcket samtidigt. Skönt! Det betydde ju en sövning mindre.
Att lämna Elliot för operation var det värsta vi någonsin upplevt. Jag och Mellanprinsen grät när vi gick därifrån, maken och Storprinsen försökte att bita ihop men jag tror att dom torkade tårarna dom med. När jag läst om hur sövningen går till står det alltid att barnet får somna i föräldrarnas famn. När sköterskan tog en vaken Elliot ur min famn började tårarna komma, det var jag inte beredd på. Jag fick senare förklarat för mig att barn över tre månader blev ledsna om man tog dom ifrån föräldrarna, yngre barn var tydligen ok. Man tog uppenbarligen ingen hänsyn till ledsna föräldrar...
Om någon kan tala om vad man som förälder ska göra medans ens barn ligger på operationsbordet skulle jag vara evigt tacksam. Det mest humana hade varit att söva hela familjen och väcka dom när det är färdigt.
När operationen är klar och barnet kommit till uppvaket så ringer sköterskorna, [b]eller[/b] om något skulle hända...Man vill ju inte gå för långt ifall dom ringer. Vi bestämde oss iallafall att göra som sköterskorna sa, vi gick till korvkiosken för att få i oss lite mat. Jag minns inte om någon åt något men jag tror inte det. För grabbarnas skull gick vi till lekterapin för att skingra tankarna lite. Man får lite perspektiv på sina problem när man träffar alla sjuka barn där. Storprinsen spelade dator med en kille som hade en droppställning full med mediciner, killen förklarade att han var tvungen till att ta med sig den överallt för att han hade cancer. Mellanprinsen lekte med en kille som hade druckit frätande medel. Han hade legat nedsövd ett par veckor men nu var han på fötterna. Det enda han fick till mat var dropp. Vi höll kontakt med hans mamma ett tag och det visade sig att han hade hål på matstrupen, nu har vi tappat kontakten men vi hoppas allt har gått bra för dom.
Till vår stora förskräckelse upptäckte vi att våra telefoner saknade täckning i lekterapins lokaler. Vi skyndade oss upp på avdelningen och satt på vårt rum tills en sköterska kom rusandes. -"Skynda er till uppvaket, Elliot är hungrig!"Med flaskan i handen kastade vi oss in i hissen. Redan utanför avdelningen hörde vi Lillprinsens vrål, han var jättearg. Vad vackert det lät..:)
Maken och Storprinsen fick vända och gå tillbaka till vårt rum för nu kom Storprinsens reaktion på allt som hänt. Han ville inte se alla sladdar som var kopplade till hans lillebror.Vi har blivit rekommenderade av kurator och läkare att syskonen ska vara så delaktiga som möjligt. Dom ska få ställa alla frågor och få en chans att förstå vad som händer med deras bror. Killarna har alltid fått välja om dom ska vara med och hitills har dom alltid velat det. Mellanprinsen tror att han har healande krafter, så länge han kramar Elliot så är allt bra :)
Jag älskar det här kortet från när Elliot precis vaknat och han håller i Mellanprinsens trygga hand =)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar