Skit!

Vi har tillhört habiliteringen ungefär 1 år nu. Jag har egentligen inte så mycket att klaga på, vi har fått hjälp och stöd när vi har behövt och vi har ju alltid 22q11-teamet att konsultera om det skulle behövas. Men tyvärr har habiliteringen haft en enorm personalomsättning. Under det här året har vi hunnit med att få en ny logoped, en ny kurator, en ny specialpedagog och en ny psykolog som vi inte träffat ännu, den enda som inte slutat är vår sjukgymnast.

Den nya kuratorn började före Elliots hjärtopertion och jag har haft massa stöd ifrån henne. När hon berättade att hennes dotter var hjärtopererad så föll alla bitarna på plats, äntligen någon att prata med som visste vad det handlade om. Vi har tragglat oro, rädslor och vårdbidragsansökningar under ett halvårs tid nu. Visst har jag massa underbara vänner som jag kan prata med också men ibland blir jag rädd att jag tröttar ut dom med massa "sjukhusprat".
Jag försöker att tänka mig för och hålla mig till att älta mina bekymmer här på bloggen eller hos kuratorn.

Igår meddelade kuratorn mig att hon skulle sluta till jul. Typiskt!!
Jag tycker det ska bli jobbigt att träffa någon ny igen men mest tycker jag synd om dom barnen som precis hunnit lära känna, och kanske börjat känna förtroende och öppnat sig för henne.
En av dom är mellanprinsen, han har precis börjat prata med henne och det har gått jättebra, nu blir jag tveksam till att låta honom fortsätta efter nyår- med kurator nr 3 (!).
Snart är han tillräckligt gammal att vara med i syskongrupp så vi får väl satsa på det istället.