Mitt stora mörka dåliga samvete

Jag är uppvuxen som enda barnet trots att jag har tre stycken halvsyskon (fruktansvärt ord).
På min pappas sida har jag två yngre systrar och på mammas sida har jag en storebror .
En helt underbar, charmig, mysig storebror. Han är gravt utvecklingsstörd. För mig har alltid detta varit det mest naturliga i världen. Han har alltid funnits här, jag har aldrig funderat eller ifrågasatt detta, det har bara varit så.
Mamma fyllde 16 år när min bror föddes och steget till att lämna bort honom till ett vårdhem var inte så långt. Detta var 1969, hon var ensam, på tok för ung och utvecklingsstörda samlades på vårdhem då, alternativet fanns inte.

Vår mamma fick ett tragiskt sjukdomsbesked när hon var alldeles för ung, och efter flera år på ett vårdhem gick hon bort. Kvar blev jag och min bror.

För att göra en lång historia kort - jag har ständigt dåligt samvete över situationen . Min bror bor på ett kanonbra gruppboende, en del av personalen har varit där så länge att dom kommer ihåg när jag lärde mig gå. MEN det känns alltid som om jag borde göra så mycket mer.
Jag minns bara en enda jul som min bror firat hemma med mig och mamma. Han behöver tillsyn dygnet runt så nätterna han sovit hemma är lätträknade.

När jag blev äldre och vi köpte hus kunde han äntligen komma hem och hälsa på oss (han sitter i rullstol) Han tyckte nog mest att situationen var jobbig. Han är van vid sina rutiner och vill ha saker på sina rätta platser.

Idag fick jag ett jobbigt telefonsamtal från boendet, min bror ligger på sjukhus. Röntgen visar att han har en förträngning på tjocktarmen och om situationen inte är bättre imorgon så behöver han antagligen opereras. Jäklar, detta är andra gången han åker på detta.