söndag 9 augusti 2009

Svacka

Ibland snubblar jag över mina gamla föräldratidningar som ligger och skräpar här hemma. Jag vet inte varför jag har sparat på dom och det är lika smärtsamt varje gång man börjar att läsa någon idiotisk artikel om "ditt barns utveckling".
Inte heller alla mail som regelbundet kommer ifrån Pampers och Libero har jag avbeställt ännu, men dom raderar jag lika fort som dom uppenbarar sig i mailboxen.

Det är svårt att läsa om olika utvecklingsstadier och framsteg som Elliot borde ha nått och borde passerat vid det här laget. Ibland får vi frågan hur vi märker av hans kromosomfel. Det gör vi inte! Vi märker inget alls som är avvikande med honom! Så länge vi inte ställer honom brevid ett jämngammalt barn vill säga, märker vi.

Men vi umgås inte med jämngamla barn, vi läser inte artiklar om utvecklingsstadier och vi går inte till öppna förskolan, det gör för ont.
Vi går hellre till habliliteringen, där har Elliot sina egna utvecklingsskalor, där kan vi bada och leka med andra barn som inte heller följer med i Liberos statistik för 2-åringar. På habiliteringen ( läs Holland ) känner vi oss hemma, och Elliots utveckling tas emot med stående ovationer. Det enda utvecklingsstadiet som gäller för oss är Elliots "här och nu stadie".

Sedan Elliot föddes så har jag läst massor av artiklar, texter och bloggar, men en text har följt mig extra mycket. Jag syftar naturligtvis på Emily Pearl Kingsleys text "Välkommen till Holland". Den texten har följt som en röd tråd i vardagen sen den allra första gången jag läste den. Ibland så kommer det dagar när jag känner som om planet precis har landat i Holland, och ibland så kommer jag på mig själv med att prata om Holland som om det var 10 år sedan jag var där sist. Oavsett var i alla känslor som jag för tillfället befinner mig så finns alltid Holland med mig.

Kanske beror det på att semestern börjar närma sig sitt slut, kanske beror det på att nästa fotoperation närmar sig med raska steg eller kanske beror det på att vi har en kille med dåligt immunförsvar när media har skapat en hysteri om svininfluensan som kommer däcka hela landet. Jag vet faktiskt inte varför det känns så här, men dom närmaste dagarna har dom Holländska väderkvarnarna och tulpanerna varit långt, långt borta.

7 kommentarer:

Honungspojkens mamma sa...

Jag kan bara säga att jag känner igen mig så i dina ord...

Det är inte mycket som behövs för att man ska falla - lite höstvemod och svininfluensahysteri så är man där igen.

Han är iallafall otroligt charmig och söt, din lille Elliot!

Kram

Oliver sa...

Jag säger som "Honungspojkens mamma" jag känner igen mig i dina ord...

Och vad gäller "välkommen till Holland" så började jag gråta, vilken återblickskänsla...

Bamsekram säger jag bara Ann och Oliver

Nathalie sa...

Hejsan. Jag har själv ett barn med esophagusatresi long gap och så har han VSD. Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Hatar oxå alla libero o pampers mail. Och blir oxå ledsen när man ser att han imtye är där han borde vara i Utvecklingen. Välkommen till Holland har jag skrivit ut och har på kylskåpet och ser den varje dag. Då får jag nya krafter. Kramar uppe i från Dalsland

Freja sa...

Underbara elliot kämpat i motvind och jag vet att det känns otroligt tufft ibland, men tänk på hur duktig han är lille prinsen - han imponerar på oss!!

kram kram

Therese sa...

Känner också så väl igen mig i det du skriver.

Skickar en varm kram

Skalmans mamma sa...

Kan bara hålla med de övriga. Känner så väl igen mig i det du skriver!

Hade inte klarat mig utan habiliteringen och de vänner vi fått därigenom. Är så skönt att gå till ett ställe där alla barn är speciella och helt underbara!

Anonym sa...

Jag hör väl egentligen till dem som inte förstår, har ej varit där själv.

Men jag vet (det lilla jag träffat honom) att Elliot är en go liten kille, en liten kämpe och att han har hamnat hos underbara föräldrar.
Tyvärr är det väl så att man måste vara stark och orka kämpa när man går igenom det du och din familj gör!
Man måste åxå får vara lite nere ibland och ibland kan det vara skönt att få gråta ut....tex...eller bara skriva av sig.....

Elliot utvecklas i sin takt och hans framsteg upplevs säkert som större än "vanliga" (vad är vanligt....??) barn eftersom han får kämpa för dem, inget är självklart!

Kram till dig!!!

Anette