De där obehagliga telefonsamtalen som har kommit från min brors boende med jämna mellanrum har börjat komma allt tätare nu. Och idag var det dags igen.
Nu är det mer än fyra timmar sedan ambulansen åkte och jag sitter som klistrad vid telefonen för att få något besked om läget och vad som kommer att hända. Jag är så oerhört tacksam att han alltid har personal med sig när han åker in till sjukhuset.
Vår mamma var sängliggande i sex år innan hon gick bort och under de sista åren så åkte vi ambulans så ofta att vi lärde känna ambulansförarna och personalen på akuten riktigt bra. Personalen på mammas boende var alltid noga med att jag skulle få vara dotter och inte bli hennes vårdare. Skulle hon tvättas och klä på sig så fick jag snällt lämna rummet. Men så fort vi låg på sjukhus så fick jag vara hennes vårdare. Det var en konstig situation att hamna i som tonåring.
Flera i personalen hos min bror har jobbat där sedan jag var liten och jag vet att de inte vill lägga allt ansvar på mig när han blir sjuk. Jag har alltid fått vara "bara" lillasyster men jag önskar att jag hade kunnat vara närvarande så mycket mer än vad jag har möjlighet till. Men så länge personalen sitter hos honom så är jag lugn fast det dåliga samvetet gnager i hjärtat.
Kan dom inte ringa snart!!!
Fyf…n vad han är bra!
5 månader sedan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar