Skit, skit, skit!!!

Igår var det dags igen, min bror fick åka in på sjukhus efter ett krampanfall. Han var väldigt hängig och trött efter anfallet och personalen kände inte igen honom alls. Massor av prover togs, man hittade blod i avföringen, lågt blodtryck, undertemp och snabbsänkan visade på 79. Nu behandlar man mot infektion och blödande magsår men man har ingen förklaring till varför han är så trött och medtagen.

Under hela gårdagen hade han personal med sig men sen kom den vanliga diskussionen om vem som skulle stå för den kostnaden, och resultatet blev att han blev lämnad ensam på ett rum.

Efter att ha pratat i telefonen med både läkare och sköterskor så blev jag lovad att man skulle lyfta frågan och att han naturligtvis skulle få ha någon med sig. Jag behöver väl knappast säga att han fortfarande är ensam...

Kl 22,00 när jag fortfarande inte hört något så satte jag mig i bilen och åkte till grannstaden för att sitta hos honom över natten och försöka få några svar. Vid kl 00,30 kom läkaren som jag pratat med tidigare och uppdaterade mig lite. Provsvaren man hunnit få visade ingenting som kunde förklara hans tillstånd men man skulle även kolla hjärnhinneinflammation och röntga för att utesluta lunginflammation, det fanns inga direkta misstankar men man vill utesluta alla tänkbara orsaker.
Hjärnhinneinflammation och lunginflammation ( pneumokocker ) är definitivt två saker som jag inte vill höra talas om i Elliots närhet. Mitt samvete vet mycket väl att jag inte borde åka till sjukhuset innan vi vet vad det är som spökar, men vi pratar faktiskt om min älskade bror!!

AAAAAAHHHHHHHHH!!!! Hur klonar man sig??? Där står jag och vill bara vränga in och ut på mig själv. Naturligtvis ska vi inte utsätta Elliot för något MEN vad ska jag göra??!!
Läkaren tog beslutet åt mig, hon beordrade mig att åka hem och hålla mig borta från min bror i några dagar tills vi vet mer. Hon garanterade att någon skulle vara med honom nästan hela tiden och att han skulle vara uppkopplad så dom såg om han krampade.

Idag på morgonen så ringde avdelningen till boendet och ville att hans personliga assistent skulle komma in. Om han nu hade haft en personlig assistent så hade vi knappast haft den här diskussionen eller...?!

Läkaren rekommenderade mig att söka personlig assistent till honom, "fast bara på pappret".
Hon menade på att han då skulle ha rätt till att ha med assistent i sådana här lägen. Så på måndag så blir det återigen dags att ta ut min frustration på någon oskyldig LSS-handläggare för min bror SKA ha någon med sig i sådana här lägen. För min del så skiter jag i om det är på kommunens eller landstingets bekostnad men det ska inte gå till så här på min brors bekostnad!! Ingen hade lämnat en 4 åring som inte kan kommunicera ensam på ett sjukhus men om du är gravt utvecklingsstörd så går det tydligen bra...(!)

Nu väntar vi på provsvar som kan förklara vad som är orsaken till hans tillstånd och håller tummarna för att han ska få komma hem snart. Vad som händer i personalfrågan ska bli intressant att se men det har redan gått ett dygn sen vi lyfte frågan första gången. Och hur gärna jag än vill så kan jag inte vara där med honom och det krossar mitt hjärta.