En liten liten värld?

samling

Igår talade Elliot om för fröknarna på dagis att det var dags för samling och idag så har han tecknat får, groda, mus och häst.

Han älskar verkligen att teckna nu.

Vi bläddrar i böcker eller trycker på hans leksaker med djurläten och han visar det rätta tecknet för oss. Han snappar upp nya ord varje dag och ibland måste vi nästan tänka oss för så att det inte blir för många nya tecken på en gång.

Med alla nya tecken som kommer så ökar också pressen på hans omgivning. Bröderna får ju lektioner i skolan, dagisfröknarna tecknar hela dagarna och farmor och farfar kämpar friskt med att lära sig i takt med att Elliots ordförråd växer. Men sen då...? Hur begränsad kommer han att bli när ingen annan tecknar? Just nu så tycker han att det är kul att "prata" men vad händer när han märker att människor inte alltid förstår honom?

Oron som finns över att "hans värld " kommer att bli begränsad dyker upp ibland. Jag hoppas att rädslan är obefogad men den är ändå svår att sopa under mattan.

Jag förmodar att den röda tråden av oro som följer när man har ett barn med särskilda behov alltid kommer att finnas där. Min oro över framtiden byter hela tiden skepnad och ibland kastar den en skugga över alla fantastiska framgångar med sin närvaro. Med facit i handen så vet vi ju faktiskt att utmaningar är det bästa Elliot vet. När jag ser hinder höga som murar så brukar Elliot bara se en vägbula. När jag känner att oron kommer närmare så försöker jag tänka på hur långt hans nyfikenhet på livet och på det okända redan har tagit honom. Vår fantastiska älskade lille kämpe!